Education - is it a right or a privilege?

I think it should be a right and considered as a privilege. There are a million different methods when it comes to education and we as parents bring our values with us when choosing a school for our children. My children go to a private Montessori school, which in Swedish terms might be a bit stricter, then the public schools in Sweden. However, the kids enjoy their school and perform well and I guess that is what you want as a parent. I want my children to feel safe while in school. I want them to be able to use all their creativity in order to learn and I want them to feel good abut them selves – to feel that they can take on the world and participate in it as full blown individuals.

Yesterday I opened the local newspaper only to find 3 negative articles about the school. A parent had handed in a complaint in 2007 and I guess since this is such a small place where very little happens the paper decided to make it a first page story now. The articles depict a school where children are not allowed to laugh, to run or to play freely. It is a picture I cannot agree with and the journalistic level is seriously low so I have written a response and so have many other parents. Needless to say the fantastic teachers are hurt and a crises meeting was held last night with a follow up for the parents next week.

One good thing that has come out of this are the parent’s engagement in the school. We are many who feel that Lindängens Montessorischool in Ulricehamn is a unique school and a school to be proud of.

Below follows my response that was posted in the local paper "Ulricehamns tidning". It is in Swedish!


Lindängens Montessoriskola – en unik skola och en skola att vara stolt över!

I UT den 24 februari uttrycker en förälder kritik över Lindängens Montessoriskola i Ulricehamn. Som mamma till tre barn på skolan (i både förskolan och grundskolan) och med erfarenhet av andra skolor så skulle jag vilja kommentera kritiken.

När vi flyttade till Ulricehamn för ett år sedan besökte vi de tre grundskolorna med närliggande förskolor i tätorten. Vi blev mycket positivt bemötta på alla skolor och upplevde olika fördelar med de olika skolorna. Vi valde därför att låta barnen bestämma och valet föll på Lindängens Montessoriskola. Ett val vi inte ångrar det minsta. Den lugna stämningen, den personliga kontakten med fröknarna, den tydliga respekt som råder elever emellan och Montessori pedagogiken tilltalar oss.

På förskoleavdelningen väljer barnen vad de vill arbeta med och andra barn måste visa respekt för varandras arbeten. Man får inte gå in och störa eller avbryta någon som sitter med ett pussel, skär grönsaker, arbetar med bokstäver eller ritar. Under förmiddagarna arbetar man med det individuella barnets utveckling och barnet väljer själv vad det vill arbeta med. Under eftermiddagarna är det fri lek utomhus. Naturligtvis får man lov att skratta och ha roligt i skolan men man måste också visa hänsyn för andra och busa får man göra utomhus.

Är detta orimliga krav? Jag tycker inte det. Jag tycker att det är viktigt att barnen tar fröknarna i hand och säger god morgon och god dag när de kommer och går. Jag tycker att det är viktigt att ljudnivån är på en sådan nivå att barnen kan arbeta kreativt och koncentrerat. Skolan är inte en uppsamlingsplats utan ett ställe för barn och ungdomar att utbildas, växa och stimuleras så att de kan ta sig an vuxenlivet på bästa möjliga sätt.

Den svenska skolan klarar sig inte så bra i internationella jämförelser. Vi börjar senare med att lära oss läsa och skriva, vi gör sämre ifrån oss inom flera olika ämnesområden men står inför allt större internationell konkurrens. På Lindängen börjar man med engelska redan i förskoleklassen under ledning av en brittisk fröken. Man uppmuntrar barn med snabbare studietakt och man ger extra stöd åt de som behöver det. Då det är en liten skola med ca 10 elever i varje klass får alla elever mycket personlig uppmärksamhet och ingen faller mellan stolarna.

Olika familjer har olika behov och önskemål vad gäller sina barns utbildning. Alla kanske inte tycker om Montessoripedagogiken eller de regler som råder på skolan men jag är glad och tacksam gentemot personalen på Lindängen. Det är en unik skola och en skola att vara stolt över!

Ulrika Geeraedts; mamma till Ingrid, Elsa och Nils

The Swedish national song contest - integration at its highest level!

It´s Saturday night and the Swedish national song contest is about to start in an hour on national television. Why do I tell you this? Well, it is a cultural observation. This country is dedicated to this song festival, which consists of several episodes featuring 8 songs each time where 2 get selected for the great grand final. It is amazing to see how a country can get so involved in Swedish pop music, which is really aimed for the Swedish market. We produce pop music for the whole world but the music played in this festival is typically Swedish and wouldn’t survive outside our borders. For the coming 8 weeks the kids have booked the TV room every Saturday night and I find my refuge to the Internet. At least now that Jochem is away and no friends are visiting.

I have had a week off work as the kids have had “sport vacation” for a week. Yes, we actually call it sport vacation and it is a one-week break from school in February every year. We went down to my parents and celebrated Ingrid’s 10th birthday for a few days and came back on Wednesday to enjoy the snow, some skiing and Elsa went on a horseback riding camp. Jochem is Japan and will be back in 8 days. He has experienced Japanese hospitality and spent last night out with his Japanese colleges returning to his hotel room at 6 am after visiting every game arcade, a number of pubs and probably some karaoke places as well in Tokyo.

I am still trying to recover from my small town blues. I know I can be a bit demanding and I need response to what I do. I prefer criticism instead of silence or ignorance and when people do not act in any direction what so ever I get frustrated. There is more to this place then what I currently see. I just wish it had a bit more diversity and craziness. While living in the Netherlands I sometimes felt that everything in the NL had to be over the top. Every TV show had to move the level of acceptance a little bit more and if it wasn’t crazy or brutal it was not worth airing. Here it is the opposite and I have lived too long in the NL to feel comfortable with it. Well, I know that this is a luxury problem these days and on Monday I will be back at work planning two working trips to the Netherlands and writing a proposal for a new cooperation between Ulricehamn and Voi in Kenya (yes, they did arrive and we had an interesting and very intensive week!). I am looking forward to next weekend when the house will be filled with girlfriends, wine, talks, laughter and maybe some tears!

Time to watch some Swedish disco!